September har dragit ett lugnande täcke över dagarna. Morgnarna är svalare, och ljuset silas försiktigt genom de gulnande löven. Vinden rör sig långsammare, som om även den känner att det är dags att andas ut. Här hemma har vi alla kommit in i vardagen igen och även om det är många tider att förhålla sig till så har tempot saktat ner, inte av trötthet, utan av behov. En stillhet har smugit sig in, och med den en chans att se, höra och känna mer. Och, jag njuter så av det. I det där lugnet hittade jag och Martin några efterlängtade stunder bara för oss själva i veckan som gick. Ingen kalender som styrde, inga måsten som pockade, bara vi, tid och samtal som fått vänta för länge. I ett liv där jobb ofta tar mycket plats blir de där små ögonblicken av närvaro något heligt. Och den här veckan blev en påminnelse om just det, hur viktigt det är att stanna upp tillsammans, innan livet rusar på igen. Samtidigt känner jag hur hösten rör sig närmare och närmar, jag välkomnar den inom hela mig. Det är något med den här årstiden som alltid gör mig mer grundad. Jag tycker om hur naturen skiftar färg, hur luften känns klarare, lättare att andas och hur det plötsligt blir mer självklart att vara hemma, mysa, tända ljus och landa. Jag känner ett starkt sug efter att få skapa just nu, förbereda för vårt nya hem, planera, drömma och bygga något som är vårt. Jag längtar efter att få välja nytt, både till mig och barnen. Små detaljer som gör skillnad. Vackra tyger, varma färger, mjuka tröjor, något som säger, ”här börjar en ny säsong, en ny rytm.”Det känns som att något håller på att skifta, inte bara i naturen, utan också i mig.Kanske är det just det hösten vill påminna oss om, att allt har sin tid. Att det inte är i farten vi växer mest, utan i mellanrummen. När vi stannar upp, lyssnar inåt och vågar omforma det liv vi lever, lite i taget. Att skapa plats för det som är viktigt oavsett om det är samtal med den man älskar, förberedelser inför ett nytt hem eller bara vilan i att låta en kopp te få ta tid, är kanske det modigaste vi kan göra i en värld som konstant rusar.Jag övar för fullt.Vi behöver inte alltid göra mer. Ibland behöver vi bara ge det som redan finns mer utrymme att blomma. Vi måste inte alltid hinna allt, fixa allt, vara allt och definitivt inte samtidigt. För mitt i vardagens logistik, jobb, tvätthögar och lämningar finns också plats för något mer. Närhet. Närvaro. Och ny riktning.Till alla oss som försöker hålla ihop allt, glöm inte att du får stanna upp ibland. Du får andas, längta, välja om. Det är inte ett tecken på svaghet, det är ett sätt att ta hand om både dig själv och dem du älskar. För barnen, de minns inte om tvätten låg i högar, de minns känslan av att vi var där. Och kanske är det just i de små stunderna, när vi tillåter oss att vara lite mindre perfekta men lite mer närvarande, som det viktiga händer.Med kärlek M
