Från mitt nya sovrumsfönster kan jag se stjärnorna blinka på kvällen och solen gå upp på morgonen, jag märker hur mycket jag värdesätter just det, hur jag älskar det enkla, stilla och återkommande. Det är något med ljuset här. Hur det faller annorlunda över golvet, hur morgonen smyger sig in snarare än bryter sig fram.Huset lär långsamt känna oss, och vi lär känna det tillbaka.Det är därför jag har varit tyst. Inte för att orden tagit slut, utan för att livet plötsligt talade högre.Vi har flyttat. Packat ner våra dagar i lådor, burit dem mellan rum och minnen, öppnat upp ett nytt kapitel bland damm, färgburkar och oändliga listor.Och mitt i allt det där har tiden inte riktigt varit min egen. Renovering har sina egna rytmer. Den tar, den kräver, den drar en in i detaljer man inte visste fanns.En vägg till. Ett beslut till. En kväll till som försvinner i något som ska bli.Och kanske är det precis så det måste få vara ibland. Att allt annat får stå tillbaka en stund, medan vi bygger något som ska bära oss länge. Nu är det påsk.Och vi låter dagarna få vara mjuka här på gården, tillsammans med familjen, i stillhet och i närhet. Mina föräldrar har kommit från Skåne. Det kommer dukas fram enkel, god mat, sådan som får ta tid och smaka mer just därför.Mellan skratt, tystnader och vårens första försiktiga steg finns en vila jag inte visste att jag behövde.Och i allt det där finns små pauser.Som när jag står vid fönstret och ser mörkret fyllas av stjärnor, eller när morgonen långsamt vecklar ut sig över taken. Och jag tänker att jag är här nu. Lite trött, lite färgfläckig, men med hjärtat fullt.Och kanske är tystnaden inte en frånvaro trots allt, utan bara ett annat sätt att vara nära livet, och det är nog så viktigt.Glad påsk och massor av kärlek från mig till dig.M
