Visst bär helgmorgnarna på en särskild stillhet.Tiden rör sig långsammare, nästan försiktigt, som om den inte vill störa friden. Teet får dra klart utan brådska. Sconesen bakas långsamt tills doften fyller rummet, och samtalen, om de nu alls finns viskas fram mellan klunkar och leenden. Eget tee på nejlika, äpple, kanel och lime Tallrikarna står kvar lite längre än vanligt, och ingen tittar på klockan. Det finns ingen tid att passa. Ljuset silas in genom fönstret, milt och förlåtande, och världen utanför känns avlägsen och snäll. Det är i de här morgnarna man minns hur skönt det är att bara vara, att låta dagen börja mjukt med en lång frukost och ett hjärta i vila. Helgen vecklade långsamt ut sig. Maten var god på det där enkla sättet, som när smaker får tala utan att skynda. Te med vänner, händer runt varma koppar, ord som fick flyta fritt och tystnader som också kändes som sällskap.Några timmar på Omberg, korvgrillning och stigar som bär steg utan mål. Vanessas pojkvän är en stor favorit hos de små.På hemvägen stannade vi i Väderstad för fika, socker, skratt och en känsla av att vara precis där vi skulle vara.Och sen till gården. Lite pill, lite planer, små rörelser som långsamt gör platsen till vår. Lördagskvällen rundades av varsamt, med räkor som doftade hav, gott bröd att bryta och aioli Lika len som samtalen runt bordet.Vi samlades för februaris höjdpunkt, Melodifestivalen. Ljuset från tv:n, tonerna som fyllde rummet, glittret som bröt vintermörkret för en stund. En enkel fest, mitt i stillheten, som ett leende mitt i vintern. En helg utan brådska, där lugnet fick stanna kvar och lägga sig till rätta.Med kärlek M
