Idag träffade jag Lena Hallengren. Och även om det formellt handlade om barnrätt och familjehemsfrågor, så var det också något mer. Något djupare. Ett möte som väckte känslor, tankar och minnen.Det var ett möte med någon som bär de här frågorna, kanske på ett alldeles speciellt sätt sedan Esmeralda dog och efter allt jobb som gjordes med Lex Lilla Hjärtat, de nya lagarna.För det har Lena en speciell plats hos mig.Inte bara för det politiska arbetet hon gjort utan för den människa hon varit i det arbetet. För hur hon och hennes kollegor bar Lex Lilla Hjärtat genom alla de tunga, komplexa processerna. Med både värdighet och envishet. Med hjärtat öppet och blicken stadig.Inget är självklart. Det är inte alltid politiken har förmågan att se det barn ser. Det är inte alltid beslutsfattandet orkar stå kvar i det som gör ont.Att se barnen bakom statistiken. Bakom utredningarna. Bakom rubrikerna.Och när vi förlorade Esmeralda valde hon att stanna i det. Att inte gå vidare, som det är så lätt att göra.Vi pratade idag om de barn som fortfarande väntar. De som växer upp i tillfällighet. De som flyttas, omplaceras, återförs och ibland förloras igen, för att systemen inte håller, för att ansvaret delas upp tills det försvinner.Vi pratade om familjehemmen, de som sträcker ut sina händer, och om vad det innebär att älska någon annans barn. Om att vilja göra skillnad, men ofta stå där ensam när stödet brister.Och vi pratade om alla familjehem som saknas, bristen på kärleksfulla familjer som vill öppna upp sina hjärtan och hem. Vi pratade om vad det gör med ett barn att inte få rota sig. Och om vad det kräver av ett samhälle att våga stå på barnets sida, även när det innebär att vuxenvärlden måste backa.Det är samtal jag uppskattar så, där hjärta och politik får mötas utan att det ena ska ursäkta det andra.Jag gick från vårt samtal med en känsla av hopp.För så länge det finns människor i ansvar som bär barnens berättelser med sig, inte bara i dokument, utan i sitt inre, så finns det en väg framåt.Förändringar börjar inte alltid i höga rop eller stora beslut, ibland börjar dem i ett stilla samtal, i ett ärligt möte, i viljan att förstå mer än man försvarar.Men det räcker inte med enstaka möten eller starka individer.Vi behöver ett system som håller, för varje barn, varje gång.Vi behöver politiker som vågar driva barnets rättigheter, även när det innebär att vuxnas intressen får stå tillbaka.Och vi får aldrig glömma varför vi gör det här!För barn som Esmeralda och för alla dem vars liv ännu kan ta en annan riktning, om vi bara vågar se, lyssna och agera i tid.Så låt oss fortsätta. Med hjärtat först. Men alltid med handling nära intill.Och jag är tacksam.För mötet.För samtalet.Och för att det finns plats för både hjärta och handling i samma rum.Med kärlek M
