I går såg jag dagen gry, hur allt vaknade och kom i rörelse.Jag åkte tidigt på morgonen mot Stockholm, så tidigt att solen och de flesta med den fortfarande sov. Ett långt möte med mina Heart for heart kollegor. En spännande, kreativ dag av planering framåt. Lite bilder togs också. En lång, lång dag. 70 mil i bilen blev det totalt Innan dagen var slut. Det känns idag, även fast det inte är speciellt ansträngande så blir jag trött av att köra så långt på en dag. Liten har feber igen och snorig näsa. Det skaver att åka hemifrån då. Hon var med sin pappa hela dagen och hade det hur bra som helst. Det är bara mina egna känslor. Att jag vill va där, framförallt när man är liten och sjuk.Samtidigt bor det en stor frustration inom. Det är vabruari det vet jag så väl men jag kommer ingen vart med någonting just nu, hinner inte med. Och hinner inte med mig själv. Hinner inte återhämta mig mellan sjukdomar och nattvak innan nästa virus angriper.Känner ni igen er?Jag upplever också ett vakuum de dagar alla barn väl är på sina skolor att jag inte kommer igång. Blir sittandes. Det krävs disciplin när man jobbar hemma. Jag har den. Och är normalt sett otroligt effektiv de stunder jag är själv. Men jag har jobbat med Izadora vid min sida så länge nu att jag inte hittat balansen i det nya än, jag tar mig inte för något och är tömd på energi. Vackra vårtecken Kanske behövs det också acceptans för att tiden aldrig riktigt räcker till, vi är på den platsen på livslinjen. Och något viskar inom, att det är ju precis det här som är, precis det som är allt för mig, och jag vill inte ha det på något annat sätt. Bara en vår med mindre virus.Kärlek från virus trött moder
