I fredags var det begravning för min morbror Klas. Martin var på jobb och Izadora fortsatt påverkad i andningen så hon fick följa med. Vi åkte de 24 milen till Göteborg. Det var en väldigt vacker dag. Solen stod högt på himmelen och det var riktigt varmt. De japanska körsbärsträden hade börjat slå ut på kyrkogården och färgade en rosa siluett över stenarna med namn på saknade personer. Vi möttes upp utanför kyrkan, jag, mamma och släktingar jag inte träffat på flera år. Vi har varit dåliga på att hålla ihop släkten, att samlas.Framme vid altaret stod urnan med morbror Klas i. Jag vet att fler och fler väljer att ha det så. Att man kremeras innan begravningen. För mig känns det konstigt, tomt på något vis. Jag förklarade för mamma hur jag såg på det och hon svarade att precis så vill hon också ha det. Kremeras innan. På vägen hem tänkte jag på hur viktigt det är att man får det precis så som man vill ha det. Att man vågar prata om döden. Under ceremonin pratade prästen om ”tid” han refererade till texten i psalmen ”blott en dag” minns inte så mycket mer, jag svävade iväg i tankarna, men…Jag hade 2,5 timmar i bilen på vägen hem och Izadora sov. Jag började tänka på just ”Tid” Det måste vara den mest laddade, komplexa, svårfångade dimensionen i vår existens. Både överväldigande men också förlösande.Vi föds, vi växer, blir vuxna, äldre och förhoppningsvis gamla. Detta tar tid.Kanske är tid den största gåvan vi får i livet, men vi vet inte hur mycket tid vi får… Därför måste vi göra vårt bästa för att vårda den. Ta hand om tiden, utnyttja den, lära oss saker, älska, göra det vi vill göra, umgås med de som är betydelsefulla, skapa.Den går inte att stoppa tiden. Den rinner iväg likt vatten genom våra händer. Någon dag tar den slut för oss alla…. Det är inte alltid enkelt och vissa dagar går det. Men jag tror det är viktigt att fokusera på det som skänker oss glädje i livet. Vara tacksamma för det fina vi fått och alltid göra vårt bästa. Försöka njuta av den resa som livet ändå är….M
