Det finns en särskild sorts trötthet som bara kommer av arbete man älskar.Den sitter i kroppen, i händerna och i ryggen men den bär på ett leende.Den senaste tiden har varit fylld av jobb på nya gården, damm i luften och färg på fingrarna.Vår nya gård.Det känns nästan högtidligt att skriva det. Som om orden behöver landa varsamt, precis som vi gör när vi kliver över tröskeln. Där inne möts vi av kaos och möjligheter i samma andetag. Av spruckna brädor och bärande bjälkar. Av det som varit, och allt som ska bli. Målar iläggs skivor till nytt köksbord😍 Målar tv-rummet med Gebennas fantastiska kalkfärg, här med kulören café. Vi har burit ut det gamla. Skruvat ner, slipat, rivit. Vi ser det framför oss redan nu.Fönstren som ska stå öppna mot sommarkvällar där vinden drar genom rummen och bär med sig ljudet av grus under steg. Ett långbord. Skratt. Leriga stövlar i hallen. Ett liv som får breda ut sig.Jag längtar dit på ett sätt som nästan gör ont.Inte för att vi vill fly från där vi är nu, utan för att vi vet vad som väntar. En plats där morgonteet ska smaka lite bättre. Där varje vrå bär spår av våra händer. Där varje skavank är vald med kärlek. Det är mer än en renovering. Det är en dröm vi långsamt bygger, bräda för bräda.Och det är vackert, att få vara mitt i skapandet. Mitt i dammet. Mitt i längtan.Förra helgen stod han där, min älskade Martin på mello scenen.Ljuset, pulsen, musiken som bär hans hjärta. Som mellanakt fyllde han arenan med den där energin som bara är hans, den som vibrerar i golv och bröstkorgar och får människor att sträcka händerna mot taket.Och vi hade platser där. Stolar som väntade på oss i publikhavet. Men efter veckor av renoveringsdamm, sena kvällar och tidiga morgnar var energin slut. Den sortens slut som inte går att vila bort på en timme. Kroppen sa ifrån. Hjärtat ville vara där, men själen behövde soffan hemma.Så vi kröp ner hemma istället. Tände några lampor. Lät lördagskvällen vara mjuk med chips och godis, och där, genom rutan, såg vi honom ta scenen med samma kraft som alltid. Det var något nästan overkligt i kontrasten. Arenans dån, och vårt stilla vardagsrum. Publikens jubel, och våra lugna andetag under en filt. Och kanske var det just det som gjorde det så vackert. Att få se honom lysa, på håll men ändå nära. Att få känna stoltheten bubbla i bröstet, inte bland tusentals människor, utan i hemmets trygga tystnad. Ibland är livet både glitter och mjukiskläder samtidigt. Och just den kvällen valde vi mjukiskläderna.Igår satt jag i det stora stilla rummet på Åtvidabergs bibliote.Böckerna runt omkring oss stod som tysta vittnen, och människorna som kom var så varsamma och vänliga. Det finns en särskild sorts blick hos dem som lyssnar med hjärtat. Jag mötte många sådana igår.Jag föreläser inte så ofta längre. Det kostar för mycket. Inte i tid. Inte i resa. Utan i kropp och i själ.Att tala om det som hänt är inte bara ord. Det är smärtsamma minnen som väcks till liv, sekund för sekund. Det är ett hjärta som slår hårdare än det borde. Händer som darrar, en röst som måste hitta tillbaka till sig själv mitt i allt, hela tiden.Det är plågsamt. Fysiskt. Och på riktigt. Och samtidigt finns det något i mötet som bär. När rummet är tyst på det där respektfulla sättet. När någon stannar kvar efteråt, med tårar i ögonen och en hand över sin egen bröstkorg. När man förstår att berättelsen inte bara är smärta, utan också en påminnelse om ansvar, om kärlek, om att vi måste se de minsta ibland oss. Igår var en sådan kväll. Mjuk i människorna. Tung i ämnet. Och jag åkte därifrån trött, men omsluten av värme.Med kärlek M
