Jag vaknar till en grå tisdag. Det känns nästan som att vi just nu saknar årstid. Det gråa, mörka, blöta kunde egentligen vara när som. Det som är talande är de nakna träden som vajar i takt med vinden.Vit pudersnö och en leende sol önskar jag framöver. När vi kom hem från sjukhuset med Izadora efter olyckan med batteriet hade vi inte sett pojkarna på två veckor. Jag har aldrig varit utan dom mer än någon natt åt gången.Två veckor är lång tid när man är 3,5 och 5,5 år. Och, när man är mamma.Två veckor med ovisshet, maktlöshet, panik, frustration, ilska, rädsla, sorg, glädje, sorg, glädje, rädsla och så vidare… Det gjorde något med mig. Jag har fortfarande inte hämtat tillbaka all kraft, energi och lust. Lust att ta mig för, lust att umgås och hitta på. Jag behöver det lilla, det lugna ett tag till. Även fast jag kände att jag ville ha pojkarna hemma från förskolan när vi kom hem fanns det inte någon kraft kvar och väldigt lite tålamod. Jag lugnade mig själv med att det är okej, det får va så ett tag. Pojkarna fick gå till förskolan som vanligt och om några veckor när tiden är redo då, då tar vi igen den förlorade tiden, den oroliga tiden.Och den är nu. Tiden. Viking och Nike kommer vara hemma tills i mitten på januari.Men så kom också den kallelse vi bävat för. Den som talar om att Izadora ska tillbaka till sjukhuset i mitten av December för att sövas på nytt för undersökning av matstrupen.Hon har förkylningsastma och en förkylning gör att det måste ställas in. Därför är det dubbelt så bra att vi nu håller oss mest hemma. Försöker undvika baciller. Jag vet hur det är. Att det inte är helt enkelt Det kan va svårt att få tiden att gå men också att få den att räcka när alla andra barn går på förskola. Jag tänker och tror fast jag egentligen vet, att jag ska hinna i alla fall några av de där sakerna på min ”att göra lista” men i slutet av dagen har jag, (om jag har tur) hunnit en… Jag blir stressad och besviken fast att jag vet. Vet att med barn blir saker sällan så som vi tänkt oss, tiden styrs av små viljor. Och, jag vet det där så väl. Ändå tar känslorna och stressen över förnuftet ibland.Men, det jobb som MÅSTE göras, får göras kvällstid. Det går faktiskt för en kortare tid.Kram från soffan med tre små tätt intillM
