Det sägs att tiden gör sorgen lättare. Men vissa sorger lyder inte under tidens lagar. De blir inte mindre, bara tystare, djupare och mer invävda i andetagen.Idag är det sex år sedan du hittades död under en säng, trots åren kan mitt hjärta fortfarande stanna vid minnet av den stunden, som om det hände nyss, som om världen fortfarande håller andan. Sorgen har inte bleknat.Kanske har den till och med blivit mer påtaglig stundtals, inte för att saknaden vuxit, utan för att jag har lärt mig hur oändlig den är, den kommer vara min ständiga skugga.Jag kommer bära den genom årstider, genom skratt, genom nya minnen, utan att den någonsin lämnar min famn.Du är inte bara ett minne av det som var. Du är närvarande i det som fortfarande är. I pauserna mellan orden. I den plötsliga stillheten. I kärleken som inte har någonstans att ta vägen, men ändå fortsätter att finnas.Och ändå, mitt i detta finns det stunder av ljus. Det går att le, att känna glädje, att vara levande och närvarande. Inte trots sorgen, utan tillsammans med den.För sorg och lycka är inte motsatser. De går hand i hand. Födda ur samma kärlek.Att vara lycklig betyder inte att jag har glömt. Det betyder inte att saknaden har försvunnit. Det betyder bara att mitt hjärta har blivit större, att det rymmer både tårar och värme, både tomrum och tacksamhet. Esmeralda, du var så enormt älskad då. Du är så enormt älskad nu. Och den kärleken tar inte slut, den ändrar bara riktning.Idag tänder vi ljus. Jag bär dig tyst inom mig, som alltid. Inte för att säga farväl igen, utan för att viska det som alltid varit sant.Du är mitt lilla hjärta. Och du kommer alltid att vara det.M
