Om mindre än två veckor flyttar hon till Gotland, min förstfödda. Inte för gott tack och lov. Bara över sommaren, hon ska jobba där. Ändå, har vi svår separationsångest nu, både hon och jag. Familjen kommer åka dit i sommar och hälsa på. Men att bara träffa henne en vecka på fyra månader… Hur ska det gå tänker vi båda nu. Att barnen förr eller senare ska lämna boet vet vi ju alla och det är både naturligt och sunt. Men det är också en ny fas i livet. En stor händelse som väcker en massa tankar och känslor. Jag har en stark känslomässig bindning till alla barnen. Vi står varandra väldigt nära och har gått igenom mycket tillsammans. Kanske bidrar det också till att det känns som en extra stor förlust.Jag är övermäktigt stolt över Vanessa och vet att hon kommer ha det hur kul som helst, jobba, bygga nya relationer, uppleva saker, skratta, dansa och njuta av livet. Jag är positiv och peppande, försöker intala både mig själv och henne att tiden kommer gå jätte fort… Men det är något som skaver där inom, gör lite ont, det känns lite sorgligt, någon slags tomhet.Jag tänker att alla känslor får ta plats, alla är tillåtna. Vi är båda lite stressade nu, att vi ska hinna få så mycket tid tillsammans som möjligt. Ta tillvara på de dagar som är kvar innan avfärd. Samtidigt som Vanessa har en stor skara vänner som hon också har svårt att skiljas ifrån. Trygga fina vänner som alltid funnits där. Till hösten ska flera av dom ut på nya äventyr, utbildningar och jobb långt borta på andra orter. Också tid som ska tas tillvara på. Minnen att spara. Det är också en ny fas. Vissa av vännerna kommer försvinna och det kommer att komma nya. Jag tackar lite extra nu för den tid vi lever i, att få höra hennes röst är bara ett samtal bort, vi kan se varandra genom face-time, skicka bilder och meddelanden.Det kunde faktiskt varit värre.Nu kallar sängen.Imorgon bär det av till Stockholm för jobb igen.M
