Dagen blev så mysig. Utanför är det krispigt iskallt. Inne brinner ljusen. Doftljuset sprider sin pepparkaksdoft på hela nedre plan. Det doftar ljuvligt. Den jästa bulldegen väller ut över kanterna. Det tar hela dagen att baka bullarna. Två satser saffrans bullar och två satser kanelbullar. Vi hade inga tider att passa utan knådning, pensling och strö pärlsocker fick ta den tid det tog. Däremellan åt vi lunch, bytte blöjor, liten sov middag, lite lek och så vidare. Klockan 16 tog jag sista plåten ur ugnen samtidigt knackade Daniel på dörren. Då hade vi 1,5 timme tills det var dags för Vendla och E’s skolmusikal.Daniel kom till mig som 16 åring. Det har gått 19 år sedan dess. Då vilsen och tilltufsad, nu en vuxen trygg, stabil man och en av de viktigaste i mitt liv. Han supportrar alltid sina småsyskon, finns där och ställer upp.Jag skalade några potatisar, skivade och stekte ihop med purjolök. Stekte på lövbiff och kall sås till.Serverade alla barn, själv kastade jag i mig maten ståendes.Klä på varmt, de två minsta ner i dubbel vagnen. Promenad i rask takt till klosterkyrkan. Alla hemmaboende barn var med och Daniel.Jag gick sist såg hur dessa alla gick ihop. Från minsta till äldsta, i klunga. Prat, skratt. Armar om varandra.Jag tänkte, hur sätter man ord på det här.Den enorma kärleken, tacksamheten.STOLT, jag är så stolt! Puh, vi hann i tid. Tog plats i bänkarna. Fem minuter senare gav Izadora upp. Att sitta still var inte det hon hade tänkt sig. Vanessa såg, kände och även skämdes tror jag. Lät mig få sitta kvar. Tog med Izadora på upptäcktsfärd i den stora mäktiga kyrkan under hela föreställningen. Fina, fina Vanessa. Tack.Musikalen handlade om ”mitt bästa jag” hur plockar vi fram det bästa ur oss själva, men också ur andra? Fint och tänkvärt tema för alla åldrar. Barnen har övat så länge och det blev så lyckat och bra. Och jag som vanligt tårögd.Hemma igen blev det bullfest innan sängdags. Sängen kallarM
