Igår stod jag framför dem som dömer, inte för att fälla, utan för att forma framtid. Domare från hela landet, vars beslut blir livets riktning för placerade barn.För varje barn som placeras börjar en resa mellan världar. En värld de kommer ifrån, och en ny som de långsamt försöker tro på. De bär två hem inom sig, två sanningar, två längtor som ibland drar åt olika håll. Mats Sjösten, DomareDet är lätt att höra de vuxnas ord, de fyller rummet med styrka och förklaringar. Men barnens röster, de kommer ibland bara i en teckning, i ett sätt att sitta, i en tystnad som säger, ”Se mig ändå.”De små barnen talar på sitt sätt, genom blickar, rörelser, drömmar. De ber inte om mycket, bara att någon ska förstå dem, även när orden ännu inte finns.Jag berättade om barnens resa. Inte den som syns på kartan, utan den som går genom hjärtat, från otrygghet till vila, från oro till tillit.Vi talade om umgänge. Om möten mellan barn och deras föräldrar, de som älskat, men kanske inte orkat, de som saknar, men inte alltid kan finnas.Barnen bär både kärlek och förvirring i famnen.De vill förstå, inte välja. De vill ha alla sina delar kvar. Och där sitter domarna, med lagens tyngd i sina händer.De avgör vem som ska bo var, vilken famn som får bli trygghet, vilket rum som kallas hemma. Ett beslut som kan bli början, eller ännu ett brott i livets linje. Vi talade om hur svårt och komplext detta är, hur viktigt det är att socialtjänstens utredningar är gedigna och välskrivna, gärna med dialoger med barnen själv.Och mitt ibland paragraferna, mitt ibland alla papper, finns något som inte kan skrivas ut.Barnets röst.Den måste höras med hjärtat.För rättvisa för ett barn är inte bara en lag att följa det är en liten människa att förstå.Och vi talade om att landa. Om den tysta processen när ett barn börjar luta sig mot en ny famn, utan att veta om det är tillåtet.Att våga sova djupt. Att börja säga ”vi” om någon annan än de som gav dem livet.Att bli trygg är ingen enkel väg. Det är en stilla förhandling mellan då och nu, mellan minnen och framtid.Men när tryggheten rotar sig, när barnet vågar skratta utan att se sig om då händer något heligt.Vi talade om vårdnadsöverflytt. Om när ett barn äntligen får vila i visshet, att den famn de landat i inte ska försvinna.Det är ett beslut som inte bara handlar om lag, utan om barnets rätt till kontinuitet, stabilitet, trygghet, att få ro i hjärtat.För i slutändan handlar allt om att inte se barnet som ett fall, utan som en berättelse i rörelse. Att förstå att varje beslut, varje möte, är en del av deras väg hem, hem till tryggheten, hem till sig själva.För varje barn bär en sanning, och varje dom bär en framtid.De som dömer behöver ha styrkan att stanna i barnets berättelse, även när den skaver. För när vi vågar lyssna på riktigt, kan även de minsta rösterna bli stora nog att förändra världen.M
