Det finns vissa saker livet som inte går att berätta utan att något går sönder på vägen.Esmeraldas öde är en sådan.När jag blev tillfrågad att medverka i P3 Dokumentär om Lilla Hjärtat, visste jag vad det skulle kosta. Såklart inte i tid, eller uppmärksamhet men i hjärtesorg.Att öppna dörren till det rum jag ibland knappt orkar gå in i själv.För varje gång jag berättar om henne, rivs såret upp på nytt.Och det blöder som om tiden stått still.Att få vara familjehems-mamma till henne var inget uppdrag, det var kärlek. Ovillkorlig. Omedelbar. Oändlig. Hon var mer än ett barn i mitt hem. Hon var mitt lilla hjärta, mitt ljus, mitt varför. Att minnas henne är att återvända till något vackert, men också fruktansvärt.Hennes skratt som tystnade alldeles för tidigt.All trygghet som togs ifrån henne.Ett system som vek undan när det borde stått stadigt.Under inspelningen kämpade jag med varje andetag.Hur sätter man ord på det som inte går att förstå?Hur talar man om kärlek, när rösten bryts av sorg?Men jag gjorde det, igen.För henne.För att hon inte kan.För att hon aldrig får bli ett tyst kapitel.Det här var aldrig min historia att äga, men det blev min sorg att bära.Och även om det river i mig att prata om det, så är tystnad farligare än smärta.Så jag berättar.Med ett blödande hjärta.Med en röst som darrar, men som inte ger upp.För henne.Och för alla barn vars liv hänger på att vi ser, hör och agerar. Det här handlar inte om mig.Det handlar om en liten flicka som förtjänade världen, men fick något helt annat.Och vi måste göra bättre. Bli bättre.Alla barn är alla vuxnas ansvar.M
