Förra veckan var lugn i starten men avslutades med både unicef gala och mottagande av Pingvinpriset. Som många av er vet vandrade jag genom sommarens alla månader i ett landskap där andras röster bar mitt namn högre än min egen. Rubriker och ord som tog både heder och ära ifrån mig.Och så plötsligt händer något annat. En flock av värme sluter upp. Som pingviner i den hårdaste vinden. tätt, solidariskt och stilla.Att ta emot Pingvinpriset är mer än en utmärkelse för mig.Det är en påminnelse om att mod också kan vara mjukt, att uthållighet kan födas ur sårbarhet, och att när det blåser kallt kan människor bli varandras vindskydd.Tack, Klara K, för att ni såg.Det här priset delar jag med alla som tror på medmänsklighet, på integritet, och på kraften i att resa sig igen och igen. Jag delar det med alla som gått igenom stormar, hittat tillbaka till sig själva, kanske till och med lite starkare, lite mjukare, lite mer hela. I helgen gick vi ut i den klara luften som bar spår av både höst och något som ännu inte hunnit bli riktig vinter. Martin jobbade och jag och barnen samlades kring grillen hos några vänner. Elden och lågorna talade sitt eget språk när korvarna började spricka av värme. Det var ett sådan dag som inte kräver några stora ord bara gemenskap och värme som svävar mellan träden och doften av rök som fastnar i hår och kläder.Telefon fick vara orörd, därför inga bilder. Bara vara närvarande.På söndagen förändrades tempot ytterligare Stegen blev långsammare, mer eftertänksamma, som om kroppen visste att helgen började ta slut. Vi öppnade lådorna med julsaker och lät fingrarna svepa över allt som varje år bär en glimt av förtrollning. Ljusslingor som fortfarande minns tidigare decembrar, små figurer som väntat ett helt år på att få stå i fönstret igen.Men ingen värme kom rusande genom bröstet, jo den i att se barnens lycka och glädje. Men inom mig slog inte förväntan gnistor mot revbenen. Julkänslan höll sig någonstans i periferin, som en skugga man anar men inte riktigt kan fånga. Den här hösten måste ha gått fortare än vanligt, jag har inte hunnit ta in att det är 1:a advent på söndag.Men trots frånvaron av julkänslan och den ständigt återkommande sorgen över att det fattas personer att dela den med fortsatte vi, ett föremål i taget, som om handlingen i sig kanske kunde väcka något. Men jag tänker att det bara får vara så, att stämningen inte stormar in, utan behöver lockas fram med tålamod, med ljus som sakta tänds, med stilla kvällar som får sätta tonen. Helgen blev en påminnelse om att övergångar inte alltid känns som det förväntas. Att gemenskapen vid elden kan vara nog, och att julen kommer även när man inte alltid är helt redo.Med kärlek M
