Upplever ni också att dagarna springer snabbare ju närmare julen vi kommer?Allt som skulle få plats mellan morgon och kväll blir kvar någonstans i kanterna, som om tiden skakar av sig planerna i farten.Men det får vara okej det också.För ibland måste orden stå och vänta tills livet hinner ikapp.Ibland får tystnaden bära det vi inte orkar formulera. Början av December månad blev lite annorlunda.Mitt i allt det som hör till det vanliga har något stort rört sig i det politiska landskapet, nya lagförslag där anknytning äntligen ska få betydelse.Ett förslag jag skrev i sorgens skugga, efter Esmeraldas död.Nu är även det äntligen på väg att bli verklighet.Jag hoppas älskade lilla Esmeralda ler från sitt moln. När jag fick veta kände jag både lättnad och värme, nästan som om något i världen äntligen ställde sig lite mer rätt.Men samtidigt revs en vägg inom mig.Minnena, kampen, allt det som burit mig hit.Det är märkligt hur glädje kan komma tillsammans med smärta, hur hopp och sorg kan stå i samma rum utan att störa varandra.Det får vara så, och jag behöver vila i det.Medan jag försöker göra det, fortsätter livet att röra sig.Flytten närmar sig.Jag packar tankar i kartonger långt innan jag packar våra saker. Jag ser konturerna av ett annat tempo, en annan vardag, och låter längtan sjunka ner i mig som en stilla, trygg ton. Kanske rusar tiden just nu för att visa oss att förändring inte alltid måste förstås, bara följas. Och jag följer. Med halvfyllda listor, borttappade minuter, uppsprättade känslor och hjärtat riktat framåt mot det som ska bli vårt nästa hem, och mot en framtid där det som gör så ont också leder till något bra.Med Kärlek M
