Nio år har gått sedan jag träffade min faster Karin senaste gången.Hon tillhör ett annat land, det land där vi på pappas sida har våra rötter.Min pappa separerades från sin mamma när han var sex år gammal. Han växte upp med sin pappa och hans nya fru som kom att bli min farmor.Först efter farfars död drygt 40 år senare började pappa söka. Han visste inte ens hennes namn när han började. Via diverse kyrkböcker och de få handlingar som gick att finna hittade han henne till slut.Jag kan inte föreställa mig den smärta, hon, min biologiska farmor måste ha känt under alla dessa år. Hon förlorade en vårdnadstvist och därmed sin son, all kontakt bröts och hennes pojke kom att växa upp i Sverige istället för Tyskland.Min farfar och pappa pratade aldrig om henne, inte en gång på över 40 år. Pappa gjorde några tappra försök men förgäves. Farfar tog så mycket viktig information med sig i graven. Saker det aldrig går att få svar på. Min biologiska farmor 2006Han var från en annan tid, han växte upp under omständigheter svåra att föreställa sig. Han var elva år när andra världskriget bröt ut och han och hans klasskamrater fick agera brandsoldater. Alla unga män och pojkar behövdes. Som 15 åring tvingades han in i kriget på allvar som stridsvagnsförare. Vid ett tillfälle tog bensinen slut, farfar var tvungen att kliva ur för att fylla på. Han träffades då i benet av ett skott. Även om det var en olycklig händelse var det troligtvis det som räddade hans liv. Han låg i sjukstugan länge och kunde inte fortsätta sin tjänst. När kriget tog slut var de fem pojkar kvar av 35 från hans klass. Vad gör det med en människa? Det fanns ingen terapi att gå i.Att prata om känslor var inget min farfar var kapabel till och sånt man inte pratade om det fanns inte.Som barn var jag mycket hos farmor och farfar. Ofta på eftermiddagarna stängde farfar in sig i sällskapsrummet längst in i huset. Han satt på den runda pallen i tyg som gick i färgerna grönt och turkost, den gick att snurra på. Jag lade mig ofta på mage på den och tog sats med benen så det snurrade runt, runt.Han stängde glasdörrarna in dit, hällde upp en stor whiskey och satte igång en LP med amerikansk jazz. Han satt där länge för sig själv med sina tankar. Då som barn såg och förstod jag inte det jag gör idag. Alla demoner han bar på. Hur whiskeyn och vinet blev flykten från smärtan.Ur hans perspektiv tror jag han ansåg att han gav min pappa ett bra liv med en ”ny” mamma. Och för all del, det gjorde han. Men, sveket att aldrig berätta, att som pojke, ung man, äldre man undra, inte veta, inte få svar på 40 år…Hon blev väldigt lycklig. Förstås. pappas mamma, min farmor. Hon hade velat söka, längtat, undrat, önskat, saknat och älskat. Ett barn som nu var en man mitt i livet med både barn och barnbarn. Men inte vågat.De sågs och det var då pappa även fick en syster, Karin. Karin och Vanessa 2006Jag och min biologiska farmor började brevväxla. Fina paket med små sockor och mössor kom till Vanessa som var bebis. När Vanessa skulle döpas bjöd jag hit henne. Besök i Lybeck 2006Vi fick åtta år innan hon dog. Vid två tillfällen var jag där och hälsade på henne och Karin i Lybeck och betydligt fler gånger kom hon till Sverige. Pappa och Karin här i Vadstena i helgen Vi bestämde nu att det får aldrig gå nio år igen. Inte ens två. Kanske blir det redan till jul nästa gång…Med kärlek M
