Ibland går det så lång tid mellan orden att man knappt vet var man ska börja. Inte för att det saknas saker att berätta. Snarare tvärtom. Livet har en förmåga att fylla dagarna till brädden, och någonstans mellan barn, djur, vardagsbestyr och allt det där andra som hör livet till, försvinner dagarna förbi.Men kanske är det just då man behöver göra det som allra mest. Stanna upp en liten stund. Samla ihop dagarna och försöka fånga allt det som annars så lätt försvinner i vardagens brus.För här på gården har hösten gjort entré med hela sin färgpalett.Morgnarna är disiga, luften hög och klar och träden har börjat klä av sig sina sommarkläder. Äppelträden har dignat av frukt och en av höstens allra finaste stunder såhär långt blev när vi samlades allihop för att skörda. Det är något alldeles särskilt med att se barnen hjälpas åt. Små händer och stora händer. Någon klättrar, någon plockar och någon har kanske lite fler åsikter än andra om arbetsuppgiften. Precis så som det ska vara i en stor familj.Jag älskar att få leva nära årstiderna. Att få se barnen växa upp med jord under naglarna, djur omkring sig och en förståelse för att det vi äter faktiskt har en början någonstans.Vi har också besökt min fina vän Magdalena Hermelins fantastiska gård utanför Skänninge. Där fick vi själva skörda KRAV-odlade grönsaker direkt ur jorden.Morötter, potatis, kål, lök och allt annat som naturen så generöst bjuder på. Det är något nästan högtidligt med att dra upp en morot ur jorden. Att borsta bort lite jord och känna doften av något som fått växa i sin egen takt. I en värld där så mycket ska gå fort är det befriande med något som inte låter sig stressas.Men nu ska ni inte tro att livet på landet bara består av vackra solnedgångar, dignande äppelträd och romantiska skördestunder.Nej, nej!Låt oss tala om MÖSS. För till min fullständiga förskräckelse har vi fått små, högst oinbjudna hyresgäster under diskbänken. Och jag kan då meddela att min kärlek till djur har vissa begränsningar!Åsnor? Älskar. Getter? Älskar. Höns? Absolut. Möss i köket? ABSOLUT NEJ, på den!!!Jag försöker emellertid se det som någon form av personlig utveckling. Exponeringsterapi, helt enkelt. För har man nu valt att bosätta sig på landet, med skog, åkrar och naturen inpå knuten, får man kanske acceptera att naturen emellanåt vill flytta in också. Även om jag personligen hade uppskattat om den åtminstone knackade på först. Men djurvänner som vi är (eller mest Martin i detta fall) fångar vi dom, och han flyttar sedan dessa små till skogen. Så här går jag nu omkring och tränar på att vara en modig, jordnära och en harmonisk lantmänniska.Det går sådär när det kommer till mössen… Våra små getter växer så det knakar. Och jag vet faktiskt inte om jag någonsin träffat några så charmiga små varelser. De är mer som hundvalpar än getter. Nyfikna, busiga, kärlekstörstande och fullständigt övertygade om att världen helt kretsar kring dem.De kommer springande när vi visar oss och vill helst vara med överallt. Det är nästan omöjligt att gå förbi stallet utan att stanna för en stunds gos. Jag tänker ofta på hur mycket djuren tillför vårt liv här ute. De kräver tid, omsorg och ansvar. Men de ger också något tillbaka som är svårt att sätta ord på. En slags stillhet. En påminnelse om att lycka inte alltid behöver vara så komplicerad. Ibland räcker det med en liten get som trycker sin varma näsa mot kinden. Viking hittat en ny passion i livet. Hockey! Och som han älskar det! Jodå, jag ska nu bli hockey morsa. Han har verkligen blivit en riktig liten sportkille. Full av energi, envishet och en alldeles underbar glädje inför allt som har med idrott att göra.Det är fint att få följa barnens upptäcktsresor genom livet. Att se hur nya intressen föds och hur deras personligheter växer fram, lite mer för varje dag. Det är ju precis det som är det stora med att vara förälder. Att få stå bredvid medan en annan människa upptäcker vem den är. Att få heja, uppmuntra, trösta och ibland bara stå där med ett hjärta som nästan spricker av stolthet.Mitt i allt detta lantliv fick jag också möjlighet att kliva ur stövlarna och bege mig till Storasyster-galan. En kväll som påminde mig om något oerhört viktigt. Bakom alla vackra klänningar, och glittrande ögonblick finns berättelser som är allt annat än glittrande. Foto: Charlotte Simonsson Brunzell Storasyster är en organisation som arbetar för att stötta människor som utsatts för sexuella övergrepp.Ett arbete som inte bara är viktigt. Det är livsviktigt. De erbjuder stöd, lyssnar och skapar trygga rum för människor som bär på erfarenheter ingen människa någonsin borde behöva bära.Och kanske är det just det som berör mig allra mest. Att det finns människor som väljer att möta andras mörker med ljus. Som orkar lyssna när berättelserna är svåra. Som står kvar när andra vänder bort blicken. Som förstår att ett enda möte, en enda utsträckt hand, ibland kan förändra en människas liv.Läkaren Anna Möller fick utmärkelsen Årets storasyster 2026 för sitt otroliga arbete på landets enda akutmottagning för våldtagna kvinnor.Jag åkte därifrån med både sorg och hopp i hjärtat. Sorg över att deras arbete överhuvudtaget behöver finnas. Men hopp över att det finns så många människor som vägrar acceptera att utsatthet och tystnad ska få sista ordet.Och kanske är det just så livet ser ut. Det rymmer allt. Äppelskörd och hockeyträningar. Små getter med alldeles för stora personligheter. Möss under diskbänken och galakvällar som berör på djupet.Skratt, oro, tacksamhet och eftertanke. Allt får plats.Och när kvällen kommer och huset så småningom tystnar, mörkret lägger sig som ett mjukt täcke över hagarna och stjärnorna börjar tändas ovanför gården, då känner jag det igen.Tacksamhet Över att få vara just här. Mitt i livet. Mitt i allt det vackra, röriga, oförutsägbara.För jag tror inte det är de stora ögonblicken som till slut blir våra allra finaste minnen. Kanske är det alla de där små stunderna som vi knappt märkte medan de pågick. En korg full av äpplen. Ett barn som skrattar. En liten get som vill bli buren. En höstmorgon som långsamt vaknar till liv.Och ett hem som är fullt av liv.Även om invånarna under diskbänken är extremt objudna.Med kärlek M
