Halloween är högtiden som barnen längtar efter lite extra. Som de räknar ner dagarna till, pratar om långt i förväg, tittar på dräkter och planerar utstyrsel, den här högtiden har kommit att bli en sådan som bär på en alldeles särskild förväntan inuti.Det är något alldeles underbart med den där skräckblandade förtjusningen. Med små hjärtan som bultar lite extra bakom läskiga masker, med förväntansfulla ögon och fnitter som inte riktigt går att hålla tillbaka. Att få vara rädd, men bara precis lagom mycket. Att få kliva in i en värld där det kusliga blir spännande och där fantasin får ta hur stor plats som helst.Och igår var det äntligen dags för det efterlängtade bus eller godis.Vanessa och Ville gav sig iväg med barnen, som förväntansfullt knackade dörr i sina utklädnader. När de kom hem var korgen fylld ända upp till kanten med godis. Men jag tror nästan att barnens hjärtan var ännu mer överfulla av lycka. En fin fredagskväll för både stora och små. God mat och fint sällskap. I tisdags begav vi oss till Liseberg för att uppleva deras Halloweenfirande. Det blev en sådan där dag som man önskar att man kunde stoppa i en liten ask och plocka fram när novembermörkret känns som allra tyngst. Skratt, pirr i magen, förväntan och lyckliga barn. Och, så, mitt i allt detta finns jag… Med ett hjärta som ibland befinner sig på två helt olika platser samtidigt. För, Halloween/allhelgona är inte bara glädje för mig.Det är också en tid då ljusen brinner för dem som inte längre finns här. Då avståndet mellan himmel och jord på något märkligt sätt känns både oändligt och alldeles för litet. Igår stod jag länge vid Esmeraldas sten.Jag tände ljusen. Såg de små lågorna fladdra i höstluften och lät tystnaden omsluta mig. Och så kom den där välbekanta känslan som jag önskar att jag aldrig hade behövt lära känna.Meningslösheten. Det stora, bottenlösa varför?Varför fick hon inte leva kvar hos oss? Varför kunde inte kärleken, tryggheten och alla mina försök räcka hela vägen fram? Frågor som aldrig får några svar. Frågor som ekar genom åren och som ibland, när jag minst anar det, sköljer över mig med samma kraft som den allra första gången. Sorgen förändrar skepnad med tiden. Den blir kanske lättare att bära vissa dagar. Man lär sig leva med den, gå bredvid den, till och med skratta trots den.Men den försvinner aldrig. Och vissa dagar är avståndet mellan då och nu obefintligt. Igår var en sådan dag.Jag stod kvar en lång stund. Tillät mig att känna allt det där som gör så ont. Tillät tårarna, saknaden och den där förtvivlade längtan efter ett barn som borde ha fått växa upp.Ett liten flicka som borde ha fått springa omkring i en alldeles för stor halloweendräkt. Skratta bakom en läskig mask och komma hem med en korg full av godis. Sedan var det dags att åka hem. Hem till livet som pågår. Till barnens förväntan, skratt och glädje. Till en värld där det största bekymret för stunden kanske är vem som ska få mest godis i korgen.Och där, på vägen hem, behövde jag försöka byta känsla. Från den allra djupaste sorg till den allra mest självklara glädje.Det är en märklig sak, det där med att vara mamma till barn både här och någon annanstans. Att ständigt behöva rymma så mycket i ett och samma hjärta. Att ena stunden stå vid en sten och undra hur livet kunde bli så ofattbart grymt, för att i nästa stund öppna dörren till ett hem fyllt av skratt och känna en lika ofattbar tacksamhet. Ibland undrar jag hur hjärtat över huvud taget klarar av alla olika kontraster.Men det kanske är just så livet är…Det väntar inte på att vi ska sörja färdigt, för det går ju inte. Det stannar inte upp tills vi har hittat tillbaka till oss själva. Det fortsätter, med allt sitt vackra och allt sitt smärtsamma, sida vid sida, år efter år…Och kanske behöver inte den ena känslan utesluta den andra. Jag kan sakna ett barn så att det gör ont att andas, och samtidigt känna en obeskrivlig lycka över dem jag fått den stora lyckan att hålla i min famn. Jag kan gråta vid en sten och skratta vid köksbordet några timmar senare. Båda känslorna är lika sanna. Båda har samma rätt att finnas.Så den här Halloweenhelgen låter jag ljusen brinna lite extra. Några för glädjen, för barndomens magi och för alla de små ögonblick som blir till stora minnen.Och några för dig, min älskade Esmeralda, och för dig Emma.För allt ni båda var. För allt ni aldrig fick bli.Och för den kärlek som inte ens döden kan släcka. 🕯️❤️Med all min kärlek M
