Det stämmer, som det rapporterats i media, att vi inom Lilla Hjärtat Vänförening nu har hamnat i ett läge där vi inte längre kan arbeta vidare tillsammans. Det som däremot inte stämmer är uppgifterna om att jag skulle ha försökt tvinga bort styrelsen för att själv ta över föreningen. När jag grundade Lilla Hjärtat Vänförening gjorde jag det med en styrka jag egentligen inte hade. Sorgen efter vår älskade Esmeralda var bottenlös, jag stod maktlös och såg på när hon försummades till den grad att hon inte överlevde. Det är en smärta som aldrig kommer lämna mig. Men ur den sorgen föddes också en drivkraft. Föreningen blev en del i min kamp att orka fortsätta att ge Esmeralda och andra barn en röst, en upprättelse. Mitt mål har från början varit att föra hennes historia vidare, att se till att samhället aldrig glömmer det som hände henne och att vara en röst för alla barn i samhällets vård. Den drivkraften bär jag fortfarande med mig i allt jag gör. Oavsett vilka projekt jag engagerar mig i, så har jag alltid haft föreningens arbete i bakhuvudet. Jag har hela tiden fortsatt att försöka påverka där jag kan, samla in pengar till föreningen och skapa opinion som ibland till och med kunnat leda till ny lagstiftning till förmån för de utsatta barnen. Det är riktigt att vi i styrelsen har haft en diskussion gällande ett affärssamarbete som jag personligen har med ett bolag. Samarbetet ledde i förlängningen till att vi kunde skänka pengar till föreningen vilket jag varmt välkomnade och vilket föreningen tacksamt också har tagit emot. Samarbetet blev ifrågasatt av tre av styrelsens ledamöter som kallade till styrelsemöte och bad mig avgå som styrelseordförande i föreningen då de tyckte detta brutit mot föreningens stadgar, vilket jag menar är fel. Jag bad av den anledningen min advokat Monica Crusner vara med vid två av mötena i syfte att vi skulle kunna hitta en väg framåt.Under flera styrelsemöten har vi fört samtal om hur den sittande styrelsen i föreningen ska kunna fortsätta sitt viktiga arbete för barn och deras rättigheter. När vi nådde ett vägskäl presenterade jag tre förslag.Efter styrelsens överläggning valde man att gå vidare utan mig. Därför lämnar jag nu mitt uppdrag. Det är ett beslut jag såklart respekterar, men det smärtar mig djupt. För mig har det här aldrig varit ett vanligt uppdrag – det har varit ett kall. Något jag har burit med hjärta, övertygelse och ansvar.När jag var med och grundade Heart for Heart var tanken att förena goda, trygga produkter för hela familjen med ett större syfte – att lyfta barns rättigheter och bidra till ett mer barnvänligt samhälle. För varje såld produkt skänks en del av intäkten till arbetet för utsatta barn. Idén har från början varit enkel: att handla med hjärtat – för andra hjärtan. Efter många önskemål om en extra skonsam serie tog vi fram en produktlinje särskilt för små barn (och vuxna med känslig hud). Den fick namnet För det lilla hjärtat. I dag förstår jag att det namnet har väckt många frågor då det var ett dåligt val av namn. Namnet valdes för att knyta an till huvudserien och signalera att produkterna var särskilt anpassade för våra yngsta. Det var aldrig tänkt att kopplas till Esmeralda, även om det i efterhand är lätt att se att det kunde uppfattas så. Om jag hade kunnat välja om, hade jag valt ett namn med en bredare klang – och kanske undvikit hjärtsymbolen helt. Men det fanns aldrig någon koppling till Esmeralda i syfte eller innehåll. När namnet Lilla Hjärtat på uppmaning av min advokat nyligen skickades in för varumärkesskydd var det av en enda anledning: att skydda det. Det var aldrig ett steg mot att driva kommersiell verksamhet i hennes namn. Tvärtom, det var ett sätt att säkra att hennes minne inte skulle kunna användas av någon annan i något sammanhang jag inte kan stå för. Att barnserien och initiativet nu misstänkliggörs gör mig ledsen. Inte för min egen skull, utan för Esmeraldas. Hennes minne förtjänar respekt. Den sorgen vi bar, och fortfarande bär, kan inte jämföras med något annat. Jag har arbetat ideellt i många år, både i det tysta och det offentliga. Men jag, liksom alla andra, behöver också kunna försörja mig och min familj. Det är tråkigt att det ibland inte får vara okej. När jag nu arbetar med något jag verkligen tror på, var det självklart för mig att en del av vinsten också ska gå till det fortsatta arbetet för barns trygghet. Det var därför vi kopplade in den förening jag startade efter Esmeraldas död. Det var aldrig för att dra nytta av henne – utan för att hedra det hon fick oss att se. Tack till alla er som lyssnar, som förstår och som väljer att se helheten.Tack för ert hjärta. ❤️🙏🏻 Med kärlek M
