Där vägen slingrar sig som en viskning genom landskapet svängde vi igår av mot Cassandra och hennes mans gård. Vi blev inbjudna att komma och titta och hälsa på djuren. Djur de tagit hand om som annars skulle avlivats eller som människor övergett. Det är en särskild magi ute på landet, en slags stillsam rytm där varje steg bär på stora känslor. Vi klappade hästar, marsvin, kaniner och matade höns. Bandet mellan djur och barn är något alldeles särskilt. Ord är överflödiga, allt handlar om förtroende, närvaro och ömsesidig respekt. Att se små händer sträcka sig upp mot mulen på hästen, viska hemligheter till hönan och ömt erbjuda kaninerna maskrosblad lär sig något inga böcker kan lära ut. Att liv är något man tar hand om, något man delar och framförallt något man känner innanför bröstbenet. För många barn kan ett djur bli den där bästa vännen man inte hittar någon annanstans, en bästa lekkamrat.Barn lär sig ansvar genom att mata, rasta, städa, mod genom att våga klappa hästen som är så mycket större än de själva och tålamod, som i väntan på hönans ägg.När vi varit hos Cassandra åkte vi vidare till Therese och hennes familj. Där var skörden i full gång. Barnen fick både åka och köra maskiner. De badade i ett hav av vete och jag njöt av varje ögonblick. För det är här bland ängar, grusvägar och doft av skörd som barnen växer tillsammans med livet själv. Barn får vara barn, djur får vara djur, och hjärtat slår i takt med naturen. Doften av hö väcker minnen från min egen barndom till liv. I timmar på somrarna satt jag på våra vänners höskulle, hörde kattungar pipa, gömda långt inne bland balar av hö och halm. De var värda att leta efter och vänta på. Lyckan var total när jag fann dom. Vi hade en ljuvlig dag tillsammans igår och barnen önskade den aldrig skulle ta slut.KramM
