Vi sitter i bilen, påväg till en vän, söndagsfika, kaffe, te och hembakat.Jag, Martin och fem av barnen. Martin kör, Izadora sitter i mitten och jag på andra sidan om henne.Han säger, -vilken otrolig tur vi har haft, hon har haft, att det det inte blev några bestående skador med batteriet….Vi har sagt många gånger att vi är så otroligt tacksamma, men inte fördjupat oss i det, pratat mer om det, inte vågat gå dit, tillbaka till intensiven, hon, vår lilla dotter i respirator… ovissheten i två veckor. Vi fördjupar oss inte nu heller. Vi är inte redo än. Men vi konstaterar där i framsätet på bilen, båda med blicken framåt på vägen att så länge barnen är friska, vi är friska spelar inget annat någon roll.Jag tänker på hur bortskämda vi är. Hur bra vi har det. Jag vänder blicken mot sidorutan, blicken lite dimmig av den tår som skvalpar runt över linsen innan den sakta åker över kanten. Jag viskar, tack, för mig själv. För allt det som tycks så självklart, för allt som är enkelt, för det som är vackert.Ett ansikte av en liten bebis dyker upp på hornhinnan. En bebis jag för några dagar sen höll i min famn. En Bebis i samhällets vård. Ännu namnlös, precis som Esmeralda var. En bebis vars framtid är så oviss, i väntan på en stadigvarande familj. Vem och vilka…. Men just nu i bästa jourhemmet, trygg för stunden. Mötet med liten fick mig att reflektera, om varför jag vigt mitt liv åt barn i utsatthet, hur viktigt det är för mig att göra skillnad, att jag är på rätt plats och att det inte finns något annat jag kan göra som är viktigare och mer värdefullt.Jag tittar på träden som susar förbi, de vidsträckta fälten och viskar igen, tack, tack för att jag vågade älska igen. Att jag vågade släppa in fler barn i mitt hjärta när jag trodde det var sönder, mörkt och krossat för alltid.M
