Vem är jag om man tar bort ordet ”mamma” Jag har inget minne av ett annat liv. Jag känner mig bara som mig. En kvinna som älskar osvikligt och tar hand om mina små och numera även stora.Det är mitt liv, dom är glädjen i mitt liv. Men jag älskar också mitt jobb. Att få hjälpa, skapa och vara kreativ. Två år har gått sedan vårt lilla yrväder äntrade världen.Två år sida vid sida så nära, varje andetag, varje skratt, varje dag, varje natt. Jag stryker hennes sammetslena kind där hon ligger vid mitt bröst.Imorgon ska hon vara på förskolan alldeles själv första gången.Jag som längtat så efter att få göra något klart. Inte behöva packa med leksaker och klämmisar vid varje möte. Kunna vara fokuserad. Kunna tänka klart mina tankar. Få vara effektiv. Men nu när vi är där är den längtan borta, det enda jag känner är tomhet och separationsångest. Jag vill plötsligt inte. Vill inte att den här tiden med henne ska vara över.Jag vet att jag haft den stora glädjen att kunna ha henne hemma i två år. Är så tacksam och glad för det. Men jag är ändå inte redo.Jag vet att ni är många som känner igen er.Hur många av oss har inte suttit gråtandes i bilen utanför förskolan i väntan på samtalet om att ”allt är bra nu, hon leker och är glad” Izadora är sjunde barnet jag skolar in på förskola och det har varit lika jobbigt alla gångerna. Det bor någon slags skuld i att lämna. Att släppa kontrollen och ha tillit är svårt tycker jag. Samtidigt så vet jag att det kommer bli jättebra för både henne och mig men det hjälper inte idag… Hon, vår lilla är på väg ut i världen, än så länge den lilla världen. Hon ska utforska och upptäcka, bygga nya relationer utanför familjen. Kärleken gör mig yr, ömheten svämmar över kanten.Med kärlek M
