Om några dagar är det advent. Jag har inte hunnit få någon adventskänsla. Det är ju fortfarande mild höst ute. Jo förstås så var det frysgrader några dagar förra veckan. Men, den förra vintern var så oerhört lång. Jag är liksom inte redo än. Men stakarna ska fram och huset ska pyntas till på söndag. I vår familj tar vi fram allt på en gång. Tomtar, snögubbar, halmbockar och porslinsänglar ska pryda hemmet nu en månad framöver. På annandagen vill jag inte se någon tomte mer. Då städas den ut, julen. Och samma känsla av lugn och lättnad infinner sig varje år. När alla vanliga saker är på plats, när ordning är återställd och känslan av nystart infinner sig. Då smyger sig en annan slags ro in i mig. Allt är som vanligt igen. Min och julens relation har fått sig en riktig törn och vi har inte hittat tillbaka till varandra igen. Vi behöver finna varandra i en ny konstellation. På ett nytt vis. Jag vet inte än hur. Julen för mig är förknippad med SORG. Dubbel sorg. Både Esmeralda och Emma dog runt jul. Emma begravdes den 22:a december förra året. Allt kring Esmeralda började den 25:e december för fem år sen.Men, julen är barnens högtid. Den ska firas och jag gör allt jag kan för att det ska bli stämningsfullt och minnesvärt. Men känslan djupt inom är en annan. Det jag ändå tycker mycket om är julblommorna och dofterna. När hyacinterna slår ut och doften fyller rummet. Lukten av granris, nejlika och kanel. Jag brukar göra mina egna små julgrupper, köper små ljusslingor på rusta och dekorerar med. Det blir väldigt mysigt. Nu vankas det skolmöte och därefter hämtning av barn. Med barmhärtighet M
