En mörkgrå morgon övergick i ljusgrå dag för att snabbt övergå i mörkgrå eftermiddag. Där emellan det mörka var lillans första inskolningsdag på förskolan. Vi har kooperativ så miljön är bekant. Det märktes att hon är trygg med lokalerna. Hon tog för sig, visade hela känsloregistret, hittade en blå tuschpenna och lyckades på någon sekund måla en vit innerdörr blå. Jag är så tacksam att jag haft möjligheten att ha henne hemma i två år. Att det fungerat att ha henne med på alla möjliga typer av jobb och uppdrag. Men nu finns det behov av nåt mer. För både henne och mig. Jag behöver få jobba ostört och hon behöver få vara i en kreativ miljö med andra små. Jag blir otroligt effektiv när jag väl får jobba ostört, min tanke är att kunna ha barnen hemma en dag i veckan och att Martin hämtar tidigt någon dag. Det skulle kännas så fint. Framförallt nu i början. Efter inskolningen åkte vi och köpte de sista presenterna till E som fyller år på torsdag.Vi har tre födelsedagsbarn i januari.Jag har börjat beta av på ”att göra listan” som växt under ledigheten, bokat möten, ringt viktiga samtal och svarat på mail.I ett samtal med en nära kollega i föreningen idag sa hon.-Det är något annorlunda i din röst, ett lugn jag inte hört innan. Tänk att det kan höras i rösten. Tänk att hon, genom alla våra samtal de senaste fem åren lärt sig nyanserna i min röst. Och hon har rätt. För första gången på flera år finns det ett lugn inom, en annan sorts trygghet.Kanske behöver vi människor ibland förlora det vi tror är vår trygghet för att kunna växa som individer, och landa i att den enda tryggheten vi har är den vi bär inom oss. Allt det andra är bara tillfälligt och inte hållbart i längden. När lugnet lagt sig gör jag mig en chailatte med en bit av min favorit choklad, låter chokladen smälta i munnen av den varma latten och bara vara i tystnaden. Det behöver inte vara så mycket mer än så för att jag ska känna lyx och tacksamhet.M
