Den asfalterade vägen smalnade av, trädkronorna mötte varandra där högt uppe och bildade ett rum av grönt.Solen stod högt på himmelen, strök över träväggar som bar tidens andetag. Ängar av betande kossor och där, hennes lilla röda torp. Stilla, tryggt och väntande. Luften var kall men ändå mjuk. Vi slog oss ner på varsin stol i gräset med näsorna mot solen, varsin kopp te, en smörgås, och sedan, det där värdefulla. Tiden tillsammans. I timmar, ingen stress, inget mål, bara samtal som fick ta plats. Samtal om livet, det som varit, det som är, det vi hoppas ska komma. Inget särskilt, och samtidigt allt. En stund som inte gör så mycket väsen av sig, men som stannar kvar. Inte för att något stort hände, utan för att allt fick vara precis som det var. En slags tyst överenskommelse om närvaro, öppenhet, vila. I hennes blick fanns ro, det fanns inga mål, bara samtal som fick ta plats. Vi pratade om livet, det som varit, det som är, det vi hoppas ska komma. Inget särskilt, och samtidigt allt.Tacksamhet, för vänskap som denna, som en sällsynt hemlighet. Jag bar hem stunden i mitt innersta rum, en sensommar dag förseglad i hjärtats album.Så enkelt, så stilla, så djupt och så sant där två själar möts, där skogen blir till land. Det lilla torpet på landet blev, för en dag, en plats där livet fick andas.Med kärlek M
