Hösten är här och plötsligt känns det som om världen sänker rösten.Morgnarna vaknar med dis över åkrarna. Ett tunt, mjukt täcke som lägger sig över hagarna och träden, innan solen sakta börjar leta sig igenom. Luften är klarare nu. Lite kallare. Och på något sätt känns allting lite närmare och lugnare. Jag står ofta en stund på morgonen och bara tittar ut.På dimman som dansar över marken. På träden som börjat skifta färg. På de röda äpplena som hänger kvar på grenarna och nästan ser lite för perfekta ut för att vara på riktigt.Det är så vackert här även nu. Kanske kommer det vara lika vackert vilken årstid det än är? Livet på gården känns fortfarande ganska nytt. Och kanske är det just därför jag fortfarande kan känna den där nästan barnsliga lyckan.Att gå ut genom dörren och mötas av en hage. Att höra tuppen gala på morgonen. Att gå förbi äppelträdet och plocka ett äpple direkt från grenen. Att se kvällsljuset lägga sig över markerna.Och att inse att det här, är precis det jag längtat efter.För någon vecka sedan utökade vi vår lilla djurfamilj.Två vuxna getter har flyttat in hos oss, Charlie och Börje. Två fyrbenta personligheter med väldigt bestämda åsikter. De är nyfikna, charmiga och alldeles fantastiska. Och i lördags åkte vi till Ulrika marknad utanför Linköping. En fantastisk marknad där de också har djurmarknad. Precis livsfarligt för en sån som mig. Kom hem med två bebisgetter, och en kanin. Förstås. Fullständigt rimligt🙈 Ytterligare små nya individer som nu skuttar omkring och gör gården ännu mer levande. Och jag kan inte låta bli att le och bli alldeles varm inombords när jag ser dem, och framförallt när jag ser barnen och djuren tillsamman.Det är något alldeles särskilt med djur. De fyller en plats som man inte riktigt visste var tom förrän de kom. Kanske är det en av anledningarna till varför jag trivs så otroligt bra här. För gårdslivet är inte glamouröst alla dagar.Det är lera på skorna. Hö och gräs på helt fel ställen. Bajs som ska plockas upp. Saker som ska lagas. Djuren ska ha mat och omsorg oavsett väder, humör eller om man själv helst hade velat ligga kvar under täcket. Men mellan allt det där finns också något annat.Ett lugn. En känsla av att tiden får gå lite långsammare. Och nu när barnen är tillbaka i skolan har vardagen också börjat hitta sin form igen. Efter ett långt sommarlov, sena kvällar, hungriga barn, aktiviteter, utflykter, matlagning och det ständiga frågandet, ”Vad ska vi göra idag?”Har rutinerna satt sig igen.Väckarklockorna ringer. Väskor packas. Barnen kommer iväg till skolan. Dagarna får en början, en mitt och ett slut igen. Att åter hitta rytmen. Att få andas mellan allt som ska göras. Och kanske är det just hösten som hjälper oss med det. Hösten kräver inte lika mycket. Den bara kommer. Lugnt och stilla.Med disiga morgnar, kalla kinder och färger som nästan känns overkliga. Den påminner oss om att allting förändras, men att förändring inte alltid behöver vara något sorgligt.Ibland är förändring bara ett annat slags vackert. Som alla våra röda äpplen mot en grå himmel. Som dimman över åkern en tidig morgon. Som två små getter som skuttar efter varandra i hagen. Som barn som återvänder till skolan och ett hem som långsamt blir tystare igen. Som att stå där på gårdsplanen en sen eftermiddag och känna, här vill jag vara.Livet är inte perfekt, men livet här är på riktigt. Här finns det alltid något att göra, något att ta hand om och någon som behöver en. Men det finns också tid att stanna upp.Att se. Att känna.Och just nu, när hösten precis börjat flytta in, känner jag mig väldigt tacksam.Tacksam för gården. För alla våra underbara barn För djuren. För vardagen.För alla de små ögonblicken som kanske inte ser särskilt märkvärdiga ut utifrån, men som tillsammans skapar ett liv.Mitt liv. Vårt liv.Med kärlek M
