Jag undrar hur du skulle sett ut nu, hur lång du skulle varit, om du fortfarande skulle säga ”ja” på skånska. Kanske skulle ditt hår vara lika lockigt nu som då… kanske..Nio år skulle du fyllt idag.Tiden läker inte alls alla sår. Man lär sig att leva med ärren. Livet fortsätter fast ändå inte, något fattas alltid. Jag bär på sorgen men den bär också mig.Sen en tid tillbaka har den varit mer påtaglig. Kanske för att det funnits utrymme att känna den…Även om det var möjligt skulle jag aldrig vilja komma över sorgen. Den har en plats i mitt liv för alltid, den gör inte bara ont längre, den målar också bilder av fina minnen och en otrolig kärlek.Den bor där i mig när jag planterar nya vårblommor i utekrukorna, när jag dammsuger eller hänger tvätt, den bor där i ömheten jag visar de jag älskar. Den är en del av min hud, den bor i luften jag andas.Den sitter bredvid i rummet på stolen som är tom.Den är där i de tårar som aldrig faller alla gånger jag biter ihop. Den bor i alla minnen jag bär inombords, de jag egentligen vill prata om men undviker för att inte göra de andra ledsna.Den är min historia. Sorgen har format mig men den har aldrig fått förstöra mig, den har inte fått bli ett hinder mellan mig och livet. Jag har ett ansvar gentemot de som är kvar.Fortfarande har jag svårt att titta på bilder och filmer i telefonen. Då kastar sig minnena över mig likt hungriga hajar. Det gör så förbannat ont. Sorg och saknad är kärlekens pris men också den största hyllningen som kärleken kan få.Ta hand om varandra och var rädda om tiden..M
