Jag vandrar, fort med snabba steg, men ändå med ett lugn. Rundan jag så många gånger vandrat förr. Jag andas in allt. Njuter av ensamheten, tar tillvara på stunden. Suger in naturen, detaljerna, färgerna. En timme för mig själv. Så värdefullt. Bilderna beskriver stämningen. Lite vidunderligt. Solen är påväg ner och ljuset är sagolikt. När det inte funnits utrymme att få den där ensamma timmen på väldigt länge. Då känns det på ett särskilt innerligt, läkande vis. Bara tystnaden gör något med mitt inre. Vår familj är i en hektisk period nu. Martin är på jobb. Jag har mycket jobb, barnen mycket virus. När alla barn är pussade godnatt återstår sena kvällar för att jobba ikapp. Ändå är livet så fint, och kul, bara det ibland finns små stunder att hämta andan på. Imorgon är en ny vecka, nu bara en ymnigt rinnande näsa på lillan. Hoppas på några dagar på förskolan den här veckan innan nästa virus får fäste. Och tänk om vi får några dagar till av vår innan det vänder. För visst väcks något till liv inom, som att något legat i vila under vintern. Eller är det min egna utveckling som känns? En ny nivå av mig själv är kanske på väg att träda fram? För nog utvecklas vi hela tiden. Kan ni också känna så när en ny årstid föds?Kram M
