Dimman låg tät över Bråviken i lördags. Precis sådant väder som man önskar vid ett Halloween besök på Kolmården. Som ett tyst löfte om något bortom det vanliga. Med tre förväntansfulla små körde vi genom skogen, trädens svarta silhuetter lutade sig mot vägen, som om de ville viska något innan vi nådde fram. Luften doftade av höst och jord, blandad med det där svaga stinget av spänning som hör Halloween till. Vid portarna till Kolmården fladdrade ljuslyktor i vinden. Barnen skrattade, men deras skratt bar en kant av nervositet, som ett eko mellan spökhus och tigrars dova morrningar. Skulle vi få se några spöken? Vi gick längs de slingrande stigarna. Runt hela djurparken stod pumpor som små solar. Linbanan svävade tyst över savannen, som en stilla dröm mellan trädtoppar och dimma. Under oss rörde sig djuren långsamt, med en värdighet som inte lät sig störas av höstens dunkel. Jag hade glömt hur högt det var och missade därför att varna min höjdrädda make. Jag och barnen njöt medans han mest upplevde dödsångest och väntade på att åkturen skulle ta slut. Lejonen låg hoprullade i halmen under deras tak, deras pälsar glimmade till när vinden rörde sig över marken, en påminnelse om att även stillheten kan ha tänder. Från höjden såg allt ut som en annan värld. Zebrorna drog sina mönster genom landskapet, och noshörningarna rörde sig som tunga skuggor mellan stenarna. Det var något nästan uråldrigt i deras tystnad, som om tiden gick långsammare där nere och just för att det är höst. I kabinen var det stilla. Bara det svaga gnisslet från vajern, små händer runt gallret lutandes fram för att titta på de mäktiga djuren. Det var inte bara en park med djur utan ett ögonblick av naturen själv, inbäddad och bevarad i diset.När mörkret blev tätare kändes parken större än på dagen. Berg och dalbanans kedjor sjöng metalliskt i fjärran, och ljusen från Safari-liften blinkade svagt genom dimman. Jag tänkte att kanske ska man möta världen såhär ibland, med hjärtat bultande, ett steg mellan verklighet och fantasi. Kolmården i oktober är inte bara en plats för djur och människor. Det är en plats där gränser löses upp. Där naturen får tala med sagans röst, om vi bara lyssnar, med samma barnsliga tro som en gång fick oss att tro på monster under sängen. När vi åkte hem låg månen över havet, blek och trött. Ljuset från parken försvann bakom oss. Jag och Martin lätt utmattade med tre sovandes där bak. Kvar fanns bara en känsla, av att ha varit någon annanstans en stund. Mellan natt och dag, mellan verklighet och dröm.Med kärlek M
