I går var det dagen då jag föddes för 41 år sedan. Jag tycker om att fylla år. Det är en gåva att få bli äldre, ett tyst löfte om att tiden har valt att stanna längre hos oss. Det är fint att uppmärksamma. För första gången i mitt liv fick jag tårta på sängen. När ljusen var utblåsta satt vi där i sängen hela familjen och åt tårta. Ett vackert minne. Jag fick så otroligt fina presenter. Ett stort fat från de tre yngsta. Ett halsband av Martin som jag har sneglat på vääääldigt länge. Världens finaste mest genomtänkta bukett från Savannah. Varje blomma speglade en person i vår familj. Jag stod i mitten i form av Liljorna och alla de andra runt om. Esmeralda var också med. Den röda rosen, för hon älskade rött och lyste alltid så klart. Savannah min poetiska, djupa dotter. Så vackert. Beskrivningen av buketten och alla oss medlemmar i familjen berörde alla. Vanessa hade handlat fint i London, tröjor hon visste jag önskade mig och av Vendla, E och A fick jag plantor av tomat och gurka, också sånt jag pratat om att jag vill ha på nya altanen. Så fina presenter. Så genomtänkta. Det är kärlek. Under förmiddagen hade jag en tanke om att smita in på klosterspat för att ge mig själv några timmars spa-vila, som en liten present till mig själv. Men vår lilla Juno blev sjuk. I måndags fick hon diarré och kräkningar som inte avtagit igår. När hon kom upp i går morse var allmäntillståndet försämrat och hon var en ledsen hund. Vi misstänkte att hon var uttorkad och behövde svar på vad hennes tillstånd kunde bero på. Vi åkte till djursjukhuset, hon var uttorkad och har troligtvis en inflammation i mag-tarm kanalen. Hon fick stanna kvar på sjukhuset. Och både jag och Savannah lämnade med tårfyllda ögon. Trots vår oro för Juno samlades vi alla i köket klockan 16 som vi bestämt. Vi hade ostprovning lite mer paketöppnig och gick sen vidare mot klosterhotellet där vi åt en fantastisk middag. En bra födelsedag. Ett fångat ögonblick 🩷Livet har genom åldrandet lärt mig att lyckan bor inte i jakten, i stressen. Utan i stunden. I doften från morgon-teet, i skratten här och nu, i blicken, den som stannar kvar och inga ord behövs.Men trots lärdomen, misslyckas jag själv ständigt. Jag faller in i de mönster som vårt samhälle skapat, det som bygger på stress. Att vi ska hinna så mycket. Men varför? För vem?Medvetenheten och förståelsen hjälper. Det är dessa två som långsamt kan hjälpa oss alla att skapa förändring, om vi vill förstås. Att få oss leva mer i harmoni med framförallt oss själva men också i en drömvärld, med naturen.Det är med skörhet men också styrka, i en stilla viskning om att allt det som är viktigt ska få ta mer plats…. En stillsam nåd om att få finnas kvar och fortsätta växa, inom.Med kärlek M
