Förra helgen lämnade vi Vadstena bakom oss och reste söderut till Skåne och delar av familjen där. Vi bodde hos pappa och hans fru. De bor långt ute på landet där tiden går långsammare och vinden känns renare. Det är en plats som alltid välkomnar oss med öppna armar, som om naturen själv andas ut när vi stiger ur bilen, och kanske är det därför man alltid blir så trött där. För en tid sedan såg jag en spegel från Trulstorp106 utanför Höör på Instagram. Ni vet ibland när man bara måste ha. Jag kunde verkligen se den i vårt nya hus. Jag skrev och sa att vi ville köpa, så, den behövde hämtas. Det fick bli lördagens projekt. Men att släppa mig lös därinne bland gamla vackra saker och tro att jag inte skulle hitta något mer… Det gjorde jag såklart. Ett vackert grön skåp med perfekt patina till någon av pojkarna.Det slutade med att verken skåpet eller spegeln gick in i bilen så det fick bli hemkörning. När vi kom tillbaka hem till pappa och Solle igen sprang barnen ivriga och fria, marken under deras fötter var mjuk av höst. Hästarna stod och väntade i grann-hagen, stora och stilla, som om de burit på hemligheter från skogar och fält. När vi strök våra händer längs deras varma sidor var det som om hjärtat slog lugnare, som om allt brus från veckan före plötsligt tystnade.Izadora ville aldrig gå tillbaka, orädd stod hon vid hästarnas sida, klappade och klappade. Vi gick tillbaka längs stigarna som slingrar sig runt husen, genom det där landskapet som alltid känns både vilt och tryggt. Solen bröt fram mellan molnen i bleka strimmor och la sig över oss som ett mjukt täcke, och barnens skratt studsade mellan träden.Mina syskon kom. Först min bror och sen min syster med sina familjer. Som bitar av ett pussel som äntligen faller på plats. Vi åt tillsammans och samtal som började i det vardagliga gled över till gamla minnen och historier. Kusiner Jag och min bror Pappa Det fanns inget särskilt som behövde hända denna helg. Ingen plan, inget krav. Bara hämta spegeln som också blev ett skåp som inget av det gick in i bilen.Tid med familjen. Tid som inte kan mätas i timmar och minuter. Utan i de små stunderna, i värmen av att vi är tillsammans.När kvällen kom och ljuset började sjunka bakom ladugården, visste jag att helgen hade gett oss något som inte går att samla i händerna men som stannar kvar. Minnen av att vi hör ihop, att naturen tar emot oss, och att vissa ögonblick blir större först när man lämnar dem.Med kärlek M
