I mitt tal till Savannah på hennes studentfest började jag med att säga,-Oftast så mäts en skolgång i betyg, prov och examensbevis. Men ibland mäts den i något som är mycket större, nämligen i mod, uthållighet och viljan att fortsätta gå framåt, även när vägen är brantare än den är för många andra-Och det har hon gjort vår Savannah, gått längst branta backar och nu är hon ute på andra sidan. En viss procent barn och ungdomar kommer till skolan varje morgon med hjärtan lika nyfikna som alla andras. Barn och unga som vill förstå, som vill lyckas, som vill höra att de duger.Men de möter en värld byggd av raka linjer, av mallar och måttband, av förväntningar som passar några men långt ifrån alla. Och när de inte får plats i den där fyrkantiga formen, är det alltför ofta de själva som får bära skulden. De får höra att de måste anstränga sig mer. Fokusera bättre. Vara lugnare. Snabbare. Mer som de andra. Som om viljan vore problemet. Nej, vet ni, alla barn vill lyckas. Som om modet inte redan kostade dem allt de hade. Dag efter dag samlar de på sådant som inget barn borde behöva bära, missförstånd, tillrättavisningar, känslan av att alltid vara ett steg efter. Inte för att de saknar förmåga, utan för att det saknas förutsättningar att lyckas. Inte för att de inte kan lära, utan för att ingen frågat hur just de lär. Och ändå fortsätter de. De stiger upp varje morgon och går tillbaka till en plats där de så ofta fått känna sig fel, när det egentligen är systemet som inte förmått se dem.Vilken styrka krävs inte för det? Vilket mod. Kanske är det dags att vi slutar fråga varför vissa barn inte passar in i skolan och istället börjar ifrågasätta varför skolan fortfarande är byggd på ett sätt att så många barn inte får plats i den. För bakom varje diagnos finns ett barn. Inte ett problem som ska lösas, utan en människa som vill bli förstådd. En människa med drömmar, talanger, fantasi, humor och möjligheter. En människa som aldrig borde behöva växa upp med känslan av att vara mindre värd bara för att världen omkring henne vägrade göra plats. Savannah valde att ha maskerad till sin studentfest.Och egentligen kunde det inte ha varit på något annat sätt.För vissa människor går genom livet som det är, medan andra bär med sig en dörr till något mer.Savannah har alltid haft den dörren på glänt, till fantasin, till leken, till de världar som uppstår när man vågar tro att vardagen kan glittra lite extra.Därför samlades vi inte bara som gäster, utan som sagoväsen, hjältar, drömmare och artister. Bakom masker och kostymer blev vi kanske mer oss själva, för en kväll där allt fick plats, skrattet, nyfikenheten och värmen. Maskeraden blev inte bara ett tema. Den blev en spegel av henne. Min fina dotter. Av hennes förmåga att se magi när andra ser det vanliga. Av hennes lekfullhet som smittar. Av hennes stora hjärta som alltid lämnar plats för andra. Och kanske är det just det studenten handlar om, att ta avsked av en tid, utan att förlora förmågan att drömma stort. Så här står vi nu, mellan då och sen, omgivna av färger, berättelser och skratt. Precis som Savannah själv. Full av liv. Full av värme. Och alltid med en gnutta magi.Med kärlek M
