Idag gick vi genom dörrarna till det som ska bli vårt. Mjuka tysta steg, som om marken höll andan för vår skull. Ingen vind rörde träden idag, det var helt stilla. Inte ens ett darr i löven. Luften vilade tung och klar, och tystnaden bar på något större än tystnad själv, en väntan, kanske, eller minnet av något uråldrigt som aldrig helt lämnat platsen. Tåkern låg där som en andning under ytan. Stilla, bara spegeln av en himmel vi ännu inte lärt oss tyda.Fälten omkring höll fast ljuset i ett blekt skimmer, och varje fågel som valde att tiga kändes lite som en gåta. Det finns ett lugn där vi så länge sökt och så väl behöver, men inte ett lugn av det slag som ber om att bli förstått.Mer som ett lugn som kräver ödmjukhet, och som säger, ni får bo här, men ni ska lyssna först, lyssna inåt… Och vi stod där, mitt mellan det vi ska lämna, och det som ännu inte riktigt tagit emot oss, och visste att något nytt börjat….Med kärlek M
