Vi sitter i soffan, jag och M. Tysta, hittar inte orden. Vilka ord är stora nog?Tv’n är igång. Vi väntar på presskonferensen.Ett tiotal döda… I vårt Sverige. En timmes bilväg härifrån.Det är oerhört svårt att ta in. Idag vilar det en mörk dimma över hela vårt land. Den går nästan att ta på. Allt annat hamnar i dunklet. Det är svårt att hitta glädjeämnen, ska man ens försöka hitta glädjeämnen?Jag tänker på alla barn, ungdomar och vuxna som gick till skolan imorse. Vilken oro och rädsla denna fruktansvärda händelse för med sig för så otroligt många människor. För att inte tala om all den oro det skapar hos oss föräldrar. Jag tänker på alla dem som vinkade av sina barn, fruar och män igår morse i tron om att skolan är en trygg plats att vara på. Jag kan inte förneka att jag under mina försök till att somna igår umgicks med diverse katastrof tankarna och möjliga lösningar på dom. Som att hålla barnen hemma för alltid. Flytta till en öde ö, eller varför inte starta en egen liten skola, här hemma med bara våra barn som elever. En av de svåraste uppgifterna i föräldraskapet tycker jag är just balansen mellan att skydda, men inte begränsa, att låta barnen upptäcka, lära av misstag, ta ansvar och så vidare. Framförallt i tider som dessa och i situationer som den här när barnen är i skolan och vi inte har någon som helst kontroll.Mitt förnuft vet att som förälder är det vår skyldighet att vara större än våra rädslor. Att inte begränsa. Men efter idag kommer vi vara många som för lång tid framöver slåss med dessa tankar och känslor.När jag ikväll omfamnar mina närmaste personer, Martin och barnen.Kommer mina tankar gå till de vars famnar som för alltid kommer kännas tomma. Som aldrig mer får hålla om just den som betydde mest. Kärlek och Barmhärtighet M
