Det här året fick ett mörkt slut. Ett sådant som lägger sig tungt över bröstet, som om dagarna plötsligt blir kortare än vad almanackan lovat.I vårt land avslutas året i skuggan av flera kvinnomord. Liv som tystats för tidigt. Namn som blir siffror i nyhetsflödet, men som i verkligheten var döttrar, mödrar, systrar, vänner.Det här är ett mörker vi aldrig får vänja oss vid, aldrig acceptera, aldrig tysta ner. Samtidigt slog sorgen också rot här, privat, nära, en förälder till en av de som jag kallar ”mitt barn” Igår tog döden plats i familjen, och världen stannar upp på det där sättet som bara verklig förlust kan åstadkomma. Orden räcker inte till. De gör det sällan när saknaden är ny för någon. Många människor kan nog ibland behöva en påminnelse om livets skörhet. Men, livet har stundtals visat mig så mycket mörker att jag inte längre behöver påminnas för att uppskatta det som finns. Jag vet redan hur snabbt allt kan förändras, och just därför håller jag varsamt i det jag har omkring mig, med närvaro, tacksamhet och stilla respekt för det som ännu lever och lyser. Linjen är så tunn mellan vardag och avgrund, mellan ett vanligt andetag och ett som gör riktigt ont. Men mitt i allt detta, mitt i sorgen, ilskan och tröttheten finns ändå något annat. Och det är viktigt att våga säga det högt.Det finns hopp.Vi kan se det i att tystnaden börjar brytas. I att ansvar inte längre kan skjutas ifrån. Regeringen har nu startat ett ministerråd, lett av statsministern, med ett tydligt mål, att stoppa mäns våld mot kvinnor.En nollvision.Ord som kanske låter för stora, men som egentligen bara betyder det mest självklara, att ingen mer kvinna ska behöva dö på grund av en man.Det förändrar inte det som redan hänt.Det tar inte bort sorgen.Men det säger något om riktningen framåt.Och ibland är riktning det enda vi orkar hålla fast vid.När jag nu tackar 2025 gör jag det utan sentimentalitet. Det har varit ett lärorikt år, ett sådant som slipar kanter och skalar bort illusioner. Ett år som jag inte bär med mig av längtan, utan mer av förståelse.Jag lämnar det faktiskt gärna bakom mig.Och när jag ser framåt mot 2026 gör jag det med ljus och värme, inte för att allt kommer bli enkelt, för livet är sällan smärtfritt och enkelt, utan för att vi måste fortsätta tro att förändring är möjlig. Att kärlek är starkare än hat och våld.Att livet, trots allt, vill framåt.Vi får aldrig glömma det.Inte ens när året slocknar.Jag omfamnar Dig med ett gott nytt år och jag omfamnar 2026. M
