Han är hemma igen.Inte med stora ord eller fanfarer, utan med resdammet kvar på skorna och tröttheten i blicken. Från ett Dubai där himlen plötsligt fylldes av oro och världen kändes lite mer skör än dagen innan. Livet har lärt mig tillräckligt för att veta hur skört allt är. Tillräckligt för att varje dag påminna mig själv om att inget är självklart, inte dagarna, inte människorna vi älskar, inte de stilla stunderna vi så lätt tar för givna.Och ändå… Som om livet ibland vill påminna ännu tydligare. Som om det varsamt, men bestämt, viskar, glöm inte. Se det du har. Var här.Livet är inte så starkt som vi ibland låtsas. Det är skört, nästan genomskinligt. Och kanske är det just därför det är så dyrbart. Spara inte tacksamheten till senare.Låt inte kärleken vänta.Livet börjar inte “sen”.Det är nu. En vanlig dag kan spricka som tunt glas, man förstår hur bräckligt allt är, våra planer, våra dagar, våra självklarheter.Och just därför är ögonblicken så stora.Här hemma försökte jag hålla fast vid vardagen. Barnens skratt, middagarna, de små rutinerna som bär en familj genom dagarna. Men någonstans under allt fanns ovissheten, den där stilla oron som inte riktigt lämnar kroppen när någon man älskar befinner sig långt bort i något som snabbt kan förändras. Och samtidigt var situationen så långt ifrån det vi ens tror vi kan hamna i att jag hade svårt att ta in det, svårt att förstå. Kanske var det ett försvar. Kanske orkade inte kroppen bära ännu en oro fullt ut. Ibland skyddar vi oss själva så, genom att hålla verkligheten lite på avstånd tills vi vet att allt är över. För i en krigssituation kan allt skifta på ett ögonblick. Det som nyss var en vanlig dag kan plötsligt bli något helt annat.Så vi väntade. Hoppades. Försökte andas lugnt och hålla fast vid tilliten till att han skulle komma hem igen oskadd.Med kärlekM
