Tänk så mycket som ryms innanför väggarna i en kyrka. De ljusaste och de mörkaste stunderna i livet. Den är lite som en öppen famn, en plats där vi inte behöver tro likadant för att höra till. Här möts inte bara kristna, utan människor.Människor med olika bakgrund, olika övertygelser och olika livsresor, men med samma värde. Kanske finns det en längtan, ett farväl, något att fira, en sorg eller bara en fråga. Alla är välkomna oavsett om vi tvivlar, söker, ifrågasätter, eller kanske bara vill vara.I somras satt jag där mellan stenväggarna i Vadstenas mäktiga klosterkyrka.Ett av barnen konfirmerades. Stolt satt jag i kyrkbänken. Såg henne där framme vid altaret. Nervös men modig. Tacksamhet grep tag i mig för all den kärlek och det vackra livet tilldelat mig. Men sorgerna blev lika påtagliga, allt i en salig blandning och virrvarr av känslor.Jag tycker om att vara i kyrkan. Något i det heliga rummet griper tag i mig. Kanske det som är större än oss människor. Det vi inte kan se och inte heller röra vid. Men det finns där. Vissa kallar det för Gud, andra för universum, vissa för Allah eller Buddha. Jag har haft en tro hela mitt liv. Men den har ändrat form längs livet. För fem år sedan tappade jag den helt. Att inte tro alls, att inte ha något att vända sig till skapade en stor tomhet och ensamhet inom mig. Jag har sakta börjat hitta tillbaka till något…Jag tror på hjärtat, på kärleken. Det som fortsätter när allt annat tystnar. Jag tror på det vackra. Att skönhet gör oss förälskade i livet. Jag tror inte på perfekta svar eller färdiga vägar. Jag vänder mig inte till någon färdig bok, min bön är enkel. Att älska. Att inte vända bort blicken utan våga stå kvar när det gör ont. Jag tror på blickar som säger ”jag ser dig”På röster som lindrar och inte dömer.I min tro är ingen människa mindre värd än någon annan.Jag tror inte på den som skriker högst utan den som står kvar, den som håller handen när livet skaver, som ser, när ingen annan gör.Jag tror på att orka se det goda även när världen verkar ha glömt. Den trasiga, mörka. Där hatet höjer röster och får allt för mycket plats. Där människor sviker och sårar.Men jag kan inte tro att det mörka kan vinna över det ljusa. Jag vägrar tro att kärleken förlorar. För i slutändan, när allt annat har fallit, när orden tystnat, orättvisan svalnat och gränser suddats ut, då är det bara den som finns kvar, kärleken.M
