Det är den tiden på året nu då vårt land drar sitt täcke tätare om sig. Dagarna blir korta, och mörkret får sin egen sorts röst. Den talar inte så högt, mer viskande. Och den bär minnen.Jag går mellan gravljusen, hundratals små stjärnor på jorden.Flämtande lågor i vinden, var och en ett hjärta, ett namn, ett liv, en hel värld för någon. Lukten av fuktig jord blandas med paraffin och mossa. Allt känns stilla, som om själva luften bär respekt här på kyrkogården. Två världar som en gång fyllde hela min.Deras röster lever kvar i tystnaden. Deras andetag i vinden som rör träden. Jag tänker på hur ljuset föll på deras hår, hur deras skratt kom utan förvarning, hur tiden då kändes oändlig, som om inget ont kunde nå oss.Nu står jag och tittar på en gravsten och ljusen brinner i takt med hjärtat.Det finns inget bot för saknaden.Jag försöker lära mig att leva med tomheten, som ett hav jag inte längre orkar kämpa emot.Jag låter vågorna komma. Jag låter dem gå.Men jag kommer aldrig acceptera!Allhelgona är inte bara en dag för de döda.Det är en dag för de levande, för oss som bär ljusen.För oss som försöker hålla fast vid kärleken, fast den bytt form, fast den inte längre svarar. I skenet från lågan ser jag och hör dem som då. Esmeraldas bubblande skratt när vi leker kurragömma och hon hittar mig, hur hon ropar ”mamma”Emma som leende lägger huvudet på sne när jag talar om hur viktig hon är.Deras händer sträcks mot mig genom tiden, genom mörkret. Och för ett ögonblick är de här igen, inte i sina kroppar, men i värmen som inte slocknar och i den oändliga kärleken.Värme och omtanke M
