Jag vill alltid massor, lever snabbt, vill kanske för mycket, ofta, jag är väldigt effektiv, men hinner ändå inte allt jag vill…Idag ville jag hinna mycket. Men urladdningen kom. Den slog omkull mig fullständigt. Hela dagen har jag bott i den urtvättade slitna gamla morgonrocken jag fick i julklapp av pappa för hur många år sen som helst. Även fast jag fått nya genom åren är det den som är skönast mot huden.Den finska tomten levererade småLego anpassat för respektive ålder. Det packades varsamt upp under förmiddagen, Nike som fick sitt första småLego kände sig stor. Vi byggde och byggde. Vred och vände på bitar. Tittade på beskrivningen, tänkte, tänkte.Pojkarna fick sitta vid köksön och bygga, Izadora satt på golvet med sitt duplo. Jag pendlade som en jojo upp och ner mellan golvet och köksön. Den sista laxen från julbordet blev lunch med kokt potatis och kall dillsås.Vi landade i soffan, jag, små och stora barn.Izadora somnade, barnens röster tonade bort, drömmen tog vid. Jag hörde långt bort att Vanessa tog med pojkarna upp för att fortsätta legobygget.Jag somnade, inte bara ytligt utan sådär djupt. Jag vaknade en timme senare med ett ryck. Den där timmen var så välbehövlig men varför känner man sig sjuk när man sovit mitt på dagen? Illamående, bultande huvud och yrslig.Barnen fick ett långbad innan det serverades spaghetti och köttfärssås.Det var vår juldag. Inget av det jag tänkt blev gjort. Vi skulle gått ut, städat undan efter jul, tvättat. Men andra saker, kanske viktigare blev av. Acceptans är mitt ledord. Jag har jobbat så otroligt mycket med det genom de trauma jag varit med om. Acceptans är kanske ett annat ord för kärlek, och kärleken till sig själv är i grunden viktigast. Tvätten och röran är kvar även imorgon och kanske dagen efter det. En heldag i morgonrock och en timme i soffan var precis vad som behövde. Att acceptera och tillåta sig, det är en kärleksgest till sig själv.Kram i kvällen
