Vi åkte söderut i helgen.Jag, min vän Linda och alla barnen, längs hala moddiga vägar som långsamt bytte färg och ljus. Nere i Skåne väntade familjen och min systers fyrtioårs firande, inte som en siffra, utan som ett rum fyllt av människor, skratt och värme. Januari har redan varit fullt av firande. Tre av våra barn har fyllt år. Tårtor, ljus som blåsts ut, önskningar som viskats tyst. Dagar som påmint mig om hur fort tiden går och hur mycket som kan rymmas i ett enda år.Kanske var det därför den här helgen kändes extra betydelsefull.Som en paus där allt fick landa. En helg där tiden saktade ner, där samtalen fick ta plats mellan måltider och kramar, där barnens röster blandades med minnen från förr och nya ögonblick lades försiktigt ovanpå de gamla.Kärlek i sin enklaste form. Kvalitetstid, utan att behöva förklara varför den är så viktig. När jag kom hem igen bar jag med mig den där känslan. Som när något fått slå rot.Och kanske är det därför det kändes så självklart att plantera mina allra första fröer i minidrivhuset. Små, oansenliga löften om liv.Att lägga dem i jorden, vattna försiktigt och veta att allt nu har börjat, även om inget syns än.Det är en stillsam, nästan barnslig lycka. Att få följa dessa fröer, steg för steg, hela vägen vidare till växthuset. Att se hur tid, omsorg och tålamod förvandlas till något som växer. Små, små fröer som sätter spår.I hjärtat. I jorden.Förra helgen åkte vi på besök hos en nyfunnen vän sedan ett år tillbaka och hennes barn. En sådan där dag som inte behöver planeras mer än att få hända. Pulkaåkning i vinterbackar, röda kinder och skratt som ekade klart i luften. God mat som samlade oss runt bordet, en varm brasa som fick tiden att stanna upp och gofika som drog ut på samtalen.Mellan tekopparna och knastrande ved fick orden ta plats. Inspirerande samtal som stannade kvar långt efter att vi åkt hem, som små påminnelser om hur fint det är när nya möten känns oväntat självklara.Med kärlek M
